[Previous entry: "Funktionärer behövs till KM 23/8 och 27/8!"] [Main Index] [Next entry: "Dags för VKM"]

08/08/2005 Archived Entry: "Jannes egen rapport från kanot OL"

Som ni kunde läsa av Jonas blänkare var jag VKCs testpilot i Sveriges första kanotorientering den 23 juli. Jag kände direkt när jag snubblade över inbjudan att detta var något för mig. Om inte allt för många tävlingskanotister såg den här inbjudan borde det ju finnas vissa chanser till en framskjuten placering :o). Kombinationen orientering (som är min huvudgren) och kanot är nämligen inte så vanlig bland orienterare. Hur det stod till med navigeringsförmågan bland kanotister visste jag inte men befarade att deras överlägsenhet gällande paddling skulle vara förödande om för många av den kategorin skulle dyka upp.

Hur som helst, uppfödd inte allt för långt från St Annas underbara skärgård samt flera veckors sammanlagd kanotsemester i dessa vatten medförde att jag kände mig ganska väl förberedd.

Nu visade det sig att den 23 juli skulle komma att bli sommarens sämsta dag vädermässigt. Stark blåst samt kraftigt regn i omgångar gjorde att arrangörens förhoppningar om storpublik grusades. Dock infann sig alla anmälda tävlande, ca 45 st. Arrangörerna hade satt gränsen vid 50 st för att kunna garantera säkerheten så på den punkten var de i alla fall mer än nöjda med premiäråret.

Informationen om hur tävlingen skulle gå till var inte helt fullständig när jag taxade in vid Tyrislöt denna regniga morgon. Först när vi radat upp oss för start fick vi de sista pusselbitarna, t ex hur själva kontrollerna skulle vara placerade. Man hade löst det bra genom att sätta ut bojar i vattnet med en vanlig orienteringsskärm ovanpå och en helt vanlig stiftklämma i ett snöre. Nu gick det till så att alla vi anmälda i K1-klassen, 14 st, startade gemensamt och skulle börja med att ta oss ca 500 m till en liten båt där kartorna delades ut. Det var sjökort i skala 1:35000 som plastats in. Innan start hade vi fått ett stämpelkort som knutits fast i kanoten på lämpligt nåbart ställe. Hur kartan skulle fås med runt hela banan fick man lösa själv. En paddlare syntes med kartfodral a la skidorientering. Mitt kartfodral av ordinär havskajakmodell visade sig vara för litet för kartan och eftersom den var inplastad i ett kraftigt material slog det mig inte direkt att det skulle gå att vika (vilket man alltid gör med en vanlig orienteringskarta). Jag började med att lägga det löst ovanpå kapellet men blåsten gjorde att jag snart var tvungen att hitta på ett annat sätt.

Redan efter startskottet hade en kanot stuckit iväg med en rasande fart. Där insåg jag ganska snabbt att om killen inte var helt kartanalfabet så försvann segerchansen. Sneglandes på de övriga konkurrenterna insåg jag att det nog fanns ca sex-sju konkurrenter om pallplatserna. Eftersom jag till kartbåten ryckt till mig andraplatsen var jag vid gott mod men kartplaceringsstrulet gjorde att jag snart var passerad av en kanot. Banan visade sig bestå av fem kontroller. Blåsten gjorde att arrangörerna kortat av banan till fyra kontroller. För att det inte skulle bli följa-John ute på vattnet fanns också som vi land-orienterare kallar gafflingskontroller, dvs alla har inte samma kontroller inritade men de är likvärdiga och banan blir lika lång. Personligen tyckte jag inte att det fans något skäl att inte ta kontrollerna i nummerordning så jag paddlade iväg i god fart. Vid kontroll ett gick jag återigen upp på andraplatsen pga att min konkurrent inte hade någon vidare vass stämplingsteknik. Orienteringssvårigheterna som sedan följde var inte allt för knepiga men alla som varit i St Annas arkipelag vet vilket myller av öar där är. Det gör att man måste hålla tungan i rätt mun ändå.
Gafflingen av kontrollerna samt möjligheten att ta kontrollerna i valfri ordning gjorde att man inte hade full koll på hur man låg till när konkurrenterna syntes här och där utmed banan. Vid fjärde och sista kontrollen var man som allra längst bort från målet och hittills hade vi bara haft glädje av blåsten. När kosan nu skulle vändas hemåt var det som att paddla in i en vägg! När chocken och frustrationen gått över var det bara att hugga i och kämpa på, allt vad kropp och paddelblad tålde…Jag tänkte vara smart och inte paddla rakaste vägen hem utan söka skydd för vinden genom att istället paddla genaste vägen mot land för att sedan dra på för fullt i lä mot mål. Med ca en kilometer kvar dök en av dem jag sett flera gånger på banan. Han hade god fart och hade inte valt det fega vägval jag gjort utan istället kört rakt på. Så mycket som jag tog i därefter har jag hittills aldrig gjort i en kanot! Jag bannade mig själv också för att jag innan start hade lagt i 2x10 kg som barlast för att kunna välja bästa vägval oberoende av vågorna. Mitt lilla försprång var dock silver värt! Guldet var redan förlorat till Nyköpingskanotisten. Han satt i sin sexmeters maratonkanot och gick igenom vägvalen med tävlingsledaren när jag helt utpumpad gled in i Tyrislöts lilla vik. Jag höll i alla fall undan för trean.

Förutom vädret var detta en mycket rolig tävling. Jag hoppas att fler får upp ögonen för den här tävlingstypen till nästa gång. Jag är övertygad om att tävlingskanotister, trots orienteringsmomentet, kan komma att skörda de största framgångarna. För egen del hoppas jag naturligtvis att man utvecklar formerna genom att dels utöka antalet kontroller till minst det dubbla samt dels placerar kontrollerna så att fler riktningsändringar krävs. Då kommer fler att kunna blanda sig i tätstriden!

Väljer vi rätt område kan även vi i VKC arrangera en liknande tävling i Helgasjön! Varför inte i samband med Växjö kanotmaraton? Förresten, vet ni att det finns orienteringskontroller kvar ute i Helgasjön efter vårens kanotorienteringskurs? Säg till om ni vill låna en karta och prova!

/Janne J